.
aj, aj, aj.
Det gör så himla ont att inte bli trodd..
Jag längtar efter vår tid. Bara vår.
Det gör så himla ont att inte bli trodd..
Jag längtar efter vår tid. Bara vår.
.
Allt jag har sagt till dig är sant.
Jag hoppas att allt du säger till mig, är sant.
Jag vet precis hur jag känner, jag vet precis vad jag vill.
Det är dig jag vill ha, och ingen annan.
Ditt leende, våra tråkiga skämt, våra oändliga ordlekar... Jag ser det framför mig..
"- Nej, vi ska väl aldrig ha några dispyter?"
"- Nej, verkligen inte. Inte du och jag..."
"- Nej, jag tänkte väl det!"
---
"- Du, hjärtat, jag är kär i en underbar, hemskt omtänksam, rolig och otrolig man!"
Jag kommer aldrig glömma de orden du sa till mig efter det...
Jag hoppas verkligen bara att det inte stör dig att jag är så liten.
Jag kan väl dock försöka kompensera med att jag är rätt så tung? ;)
Jag hoppas att allt du säger till mig, är sant.
Jag vet precis hur jag känner, jag vet precis vad jag vill.
Det är dig jag vill ha, och ingen annan.
Ditt leende, våra tråkiga skämt, våra oändliga ordlekar... Jag ser det framför mig..
"- Nej, vi ska väl aldrig ha några dispyter?"
"- Nej, verkligen inte. Inte du och jag..."
"- Nej, jag tänkte väl det!"
---
"- Du, hjärtat, jag är kär i en underbar, hemskt omtänksam, rolig och otrolig man!"
Jag kommer aldrig glömma de orden du sa till mig efter det...
Jag hoppas verkligen bara att det inte stör dig att jag är så liten.
Jag kan väl dock försöka kompensera med att jag är rätt så tung? ;)
.
Vi har blivit bjudna på bröllop. Yupp.
Hans bästa vän och dennes sambo ska gifta sig i sommar.
Och det var denna tjejen jag träffade med honom i förra veckan..
Hon bjöd honom och hans "bättre hälft" på deras bröllop.
Vilken grej! Jag är så himla glad.. !
Jag vet att jag lämnat mitt så kallade singelliv, men, av någon anledning, så känns det jättebra.
Jag längtar liksom inte ut längre, vill verkligen inte vara med någon annan, även om vi inte har något konstaterat förhållande.
Det finns liksom inte något lockande i någon annan, även om jag skämtar fritt om det.
Det kanske bara är någon typ av skyddsbarriär för migsjälv? eller ett test? Vem vet.
Jag vet iallafall att jag bara väntar.. väntar, väntar, väntar.. Och hoppas. Det känns bra nu. Eller ganska bra iallafall.
Och, blir det som jag hoppas, så lär jag bli den lyckligaste på Jorden, för fy, vad underbar han är..
"It's the small things you do.."
Såna småsaker.. De där små plötsliga sms:en, den blicken, orden, sättet som han lyfter upp mig i sin famn på, sättet som vi fnissar ihop på, stunden efter... ja.. när vi bara ligger helt stilla ihop och bara kopplar av och halvslumrar tätt, tätt ihop.. och, att han älskar att tvätta håret på mig när vi duschar ihop, nästan mer än vad jag älskar att han gör det.. Att han vet precis vad han ska göra för att jag bara ska le åt alla bekymmer och problem..
Ja.. Han ger mig så himla mycket, och jag vet att jag ger honom mycket tillbaka. För när det är jobbigt, så är det mig han ringer till för att ventilera och lyssna på. Ibland bara för rösten och fnissets skull. Det är så himla mysigt! :)
Men nu. Tillbaka till verkligheten. Imorgon ska jag vara flytthjälp. Och sen ska jag jobba. Sen ska jag ha en "dejt" (haha!) med min förra chef. Detta ska bli mycket spännande.. Hahaha! Vi passade ju så bra ihop förr, vi får väl se om den gamla vänskapen trillar på plats igen eller om det bara blir spänt. :P
På återseende!
Hans bästa vän och dennes sambo ska gifta sig i sommar.
Och det var denna tjejen jag träffade med honom i förra veckan..
Hon bjöd honom och hans "bättre hälft" på deras bröllop.
Vilken grej! Jag är så himla glad.. !
Jag vet att jag lämnat mitt så kallade singelliv, men, av någon anledning, så känns det jättebra.
Jag längtar liksom inte ut längre, vill verkligen inte vara med någon annan, även om vi inte har något konstaterat förhållande.
Det finns liksom inte något lockande i någon annan, även om jag skämtar fritt om det.
Det kanske bara är någon typ av skyddsbarriär för migsjälv? eller ett test? Vem vet.
Jag vet iallafall att jag bara väntar.. väntar, väntar, väntar.. Och hoppas. Det känns bra nu. Eller ganska bra iallafall.
Och, blir det som jag hoppas, så lär jag bli den lyckligaste på Jorden, för fy, vad underbar han är..
"It's the small things you do.."
Såna småsaker.. De där små plötsliga sms:en, den blicken, orden, sättet som han lyfter upp mig i sin famn på, sättet som vi fnissar ihop på, stunden efter... ja.. när vi bara ligger helt stilla ihop och bara kopplar av och halvslumrar tätt, tätt ihop.. och, att han älskar att tvätta håret på mig när vi duschar ihop, nästan mer än vad jag älskar att han gör det.. Att han vet precis vad han ska göra för att jag bara ska le åt alla bekymmer och problem..
Ja.. Han ger mig så himla mycket, och jag vet att jag ger honom mycket tillbaka. För när det är jobbigt, så är det mig han ringer till för att ventilera och lyssna på. Ibland bara för rösten och fnissets skull. Det är så himla mysigt! :)
Men nu. Tillbaka till verkligheten. Imorgon ska jag vara flytthjälp. Och sen ska jag jobba. Sen ska jag ha en "dejt" (haha!) med min förra chef. Detta ska bli mycket spännande.. Hahaha! Vi passade ju så bra ihop förr, vi får väl se om den gamla vänskapen trillar på plats igen eller om det bara blir spänt. :P
På återseende!
.
Långsamt, långsamt, grips jag av en aning panik..
"- Är du verkligen redo att lämna allt du har idag, för detta?"
"- Ja! "
"-Förklara dig?"
"- Ja, men jag tycker verkligen om dig. Och vill vara med dig mer, hela tiden. Till hundra procent."
"- Är du verkligen redo att lämna allt du har idag, för detta?"
"- Ja! "
"-Förklara dig?"
"- Ja, men jag tycker verkligen om dig. Och vill vara med dig mer, hela tiden. Till hundra procent."
.
Vaknade i morse med skallebank. Ännu en dag med bakfylla. Haha, jag blir less på det, ja, men det händer ju så sällan numera.
Uppdatering i livet. Tja, ja, jag har fått ett till jobb, så nu har jag två.
Halvtid på Mekonomen och resten på Carema - äldreomsorg.
Kul blir det, eller? Jag har jobbat torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag.. Ledig idag, sen jobb igen tors, fre, lör, sön, mån, tis... Men. Det lönar väl sig den 25e nästa månad ;) haha.
Efter att ha haft en underbar, mysig morgonstund med mitt hjärta, och en snabb kopp kaffe, så begav vi oss ner i norra hamnen och åt frukost med några av hans vänner. Så galet mysigt i solen!
Sen skildes vi åt en stund, så fixade jag i tvättstugan och städade ordentligt här hemma, var ute och tränade lite med Nira och åt lunch.. För att sedan bli hämtad för att åka till Malmö och se världspremiären av Änglar och demoner. Jag gillade den skarpt, men "herren" nickade till några gånger, haha! :) Så söt.
Sen kom vi hem, lagom slitna, myste lite och pratade ut om lite saker som nog behövdes sägas.
Så idag, äntligen, har jag fått höra de orden som jag har velat höra sen 8 månader tillbaka.
Lyckan är.... total.
Men jag vet ju att vägen dit är jättelång, men vi fixar det. "Vi fixar ju allt annat ihop" enligt hans egna ord, så tja, ja, det gör vi ju nog. :)
Så, det enda jag har att säga om detta, är ett citat ur Emma Bunton's låt, "What took you so long?"
Oh, talk to me, can't you see
I'll help you work things out.
Oh, don't wanna be your enemy
And I don't wanna scream and shout.
Cos baby I believe in honesty
And memories strong and true.
I shouldn't have to say now, baby,
That I believe in you.
What took you so long?
What took you all night?
What took you forever to see I'm right?
You know I treat you so good,
I make you feel fine.
And no, I'll never give it up this time,
No, no, no..
Oh, you touched my heart, right from the start.
You didn't know what to say,
But honey I understand, when you take my hand,
Everything's okay....
Uppdatering i livet. Tja, ja, jag har fått ett till jobb, så nu har jag två.
Halvtid på Mekonomen och resten på Carema - äldreomsorg.
Kul blir det, eller? Jag har jobbat torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag.. Ledig idag, sen jobb igen tors, fre, lör, sön, mån, tis... Men. Det lönar väl sig den 25e nästa månad ;) haha.
Efter att ha haft en underbar, mysig morgonstund med mitt hjärta, och en snabb kopp kaffe, så begav vi oss ner i norra hamnen och åt frukost med några av hans vänner. Så galet mysigt i solen!
Sen skildes vi åt en stund, så fixade jag i tvättstugan och städade ordentligt här hemma, var ute och tränade lite med Nira och åt lunch.. För att sedan bli hämtad för att åka till Malmö och se världspremiären av Änglar och demoner. Jag gillade den skarpt, men "herren" nickade till några gånger, haha! :) Så söt.
Sen kom vi hem, lagom slitna, myste lite och pratade ut om lite saker som nog behövdes sägas.
Så idag, äntligen, har jag fått höra de orden som jag har velat höra sen 8 månader tillbaka.
Lyckan är.... total.
Men jag vet ju att vägen dit är jättelång, men vi fixar det. "Vi fixar ju allt annat ihop" enligt hans egna ord, så tja, ja, det gör vi ju nog. :)
Så, det enda jag har att säga om detta, är ett citat ur Emma Bunton's låt, "What took you so long?"
Oh, talk to me, can't you see
I'll help you work things out.
Oh, don't wanna be your enemy
And I don't wanna scream and shout.
Cos baby I believe in honesty
And memories strong and true.
I shouldn't have to say now, baby,
That I believe in you.
What took you so long?
What took you all night?
What took you forever to see I'm right?
You know I treat you so good,
I make you feel fine.
And no, I'll never give it up this time,
No, no, no..
Oh, you touched my heart, right from the start.
You didn't know what to say,
But honey I understand, when you take my hand,
Everything's okay....
-
Livets olika nycker.
Jag blir lika snopen varje gång det händer något som får hela min vardag ur balans.
Ibland blir jag tillochmed som den typiske "mannen", kan inte göra två saker samtidigt.
Nejdå, då grubblar, grubblar och grubblar jag - och allt annat hamnar åt sidan.
Mitt hem ser ut som om tredje världskriget precis passerat, men jag vill bara inte ta tag i det.
Hur jag än vrider och vänder på det, så prioriterar jag att sitta här i min datastol som är så skön och bara fundera över hur saker och ting egentligen ligger till. Jag vet att jag vill så himla, himla gärna, frågan är bara om jag vågar och om jag kan?
Och framförallt, är det verkligen ömsesidigt?
Vill jag verkligen släppa hela min nuvarande vardag, med mitt slappa liv, arbetstider och kompletta livsnjuteri för att ingå i en relations regler och stadgar igen?
Jag har ju snart varit icke-ockuperad i ett år. Tja, om ganska exakt en månad så är det väl ett år sen. Och jag har njutit till fullo på alla sätt. Även om första tiden där var grymt jobbig så känns det ju ändå som att det var något som inte var bra för varken mig eller honom..
Vad gör man? Och är vi verkligen på samma plan? I samma stadie i livet? Det kan vi ju omöjligt vara, eftersom där är såpass stor åldersskillnad (även om jag ibland undrar över vem som egentligen är äldst?;P)
Vi har så kul, så mysigt och har det så bra.. Nu. Men hur hade det blivit om det blev mer seriöst? Jag vet inte, och hur skulle jag kunna veta? Läskigt!
För övrigt så har jag snart gått ner tre kilo. Vätska - har jag fått höra. Men det känns ju som en start.
Tyvärr har jag väl också insett att jag saknas något, jag ser s.k "stjärnor" när jag gör något, vilket tydligen tyder på protein/vitamin/mineral-brist..
Ohwell. Det går väl över. Sen.
Kanske ska försöka ersätta med multivitaminer? Haha, she's clever, this one! ;)
Nej. Vardag var det ja. Städning var det ja. Jo. Just det. Eller hur?.. Nej.
Jag blir lika snopen varje gång det händer något som får hela min vardag ur balans.
Ibland blir jag tillochmed som den typiske "mannen", kan inte göra två saker samtidigt.
Nejdå, då grubblar, grubblar och grubblar jag - och allt annat hamnar åt sidan.
Mitt hem ser ut som om tredje världskriget precis passerat, men jag vill bara inte ta tag i det.
Hur jag än vrider och vänder på det, så prioriterar jag att sitta här i min datastol som är så skön och bara fundera över hur saker och ting egentligen ligger till. Jag vet att jag vill så himla, himla gärna, frågan är bara om jag vågar och om jag kan?
Och framförallt, är det verkligen ömsesidigt?
Vill jag verkligen släppa hela min nuvarande vardag, med mitt slappa liv, arbetstider och kompletta livsnjuteri för att ingå i en relations regler och stadgar igen?
Jag har ju snart varit icke-ockuperad i ett år. Tja, om ganska exakt en månad så är det väl ett år sen. Och jag har njutit till fullo på alla sätt. Även om första tiden där var grymt jobbig så känns det ju ändå som att det var något som inte var bra för varken mig eller honom..
Vad gör man? Och är vi verkligen på samma plan? I samma stadie i livet? Det kan vi ju omöjligt vara, eftersom där är såpass stor åldersskillnad (även om jag ibland undrar över vem som egentligen är äldst?;P)
Vi har så kul, så mysigt och har det så bra.. Nu. Men hur hade det blivit om det blev mer seriöst? Jag vet inte, och hur skulle jag kunna veta? Läskigt!
För övrigt så har jag snart gått ner tre kilo. Vätska - har jag fått höra. Men det känns ju som en start.
Tyvärr har jag väl också insett att jag saknas något, jag ser s.k "stjärnor" när jag gör något, vilket tydligen tyder på protein/vitamin/mineral-brist..
Ohwell. Det går väl över. Sen.
Kanske ska försöka ersätta med multivitaminer? Haha, she's clever, this one! ;)
Nej. Vardag var det ja. Städning var det ja. Jo. Just det. Eller hur?.. Nej.
